“Kirgizistan har, annat än som stopp på landvägen hem från Kina, aldrig riktigt varit en del av min världsbild.” Det var de första orden jag skrev i den här korta bloggserien. Att läsa de där initiala raderna känns en aningen absurt i dag, när jag mer än någonsin har Kirgizistan som en konstant i min underliggande världsbild. Nu vet jag liksom vad Kumys är, jag har sett hur kirgisiska politiker spelar på etniska spänningar för att skapa en nationsbild, jag har druckit maksym eller schoro som vi kallar det(men som egentligen bara är en metonymi av företaget schoro), jag har...

Kirgizistan har, annat än som stopp på landvägen hem från Kina, aldrig riktigt varit en del av min världsbild. När jag tänker på det så här i efterhand känns det dumt. Men det är faktiskt inte bara jag, de flesta människor jag har talat med sedan landet fick en mer central roll i mitt medvetande har knappt vetat var, eller ens att det finns ett land i Centralasien som heter Kirgizistan. Därför känner jag ibland en något hopplös fascination över det arbete Gustaf och Filippa gör med Centralasiengrupperna här i Sverige. Att dels kasta ljus på ett område som...