Kirgizistan

Areal: 199 950 km2
Befolkningsmängd: 6 000 123
Självständighetsdag: 31 Augusti 1991
Huvudstad: Bisjkek
Etniska grupper: Kirgizer (72 %), uzbeker (14 %) och ryssar (6 %)
Religion: Islam (86% av befolkningen)

Kirgizistan är en av fem centralasiatiska republiker som blev självständiga när Sovjetunionen upplöstes 1991. Med sina drygt 6 miljoner invånare är Kirgizistans befolkning ungefär lika stor som Danmarks.  Landet är mångkulturellt: tre fjärdedelar av befolkningen är etniska kirgizer, dessutom finns det stora uzbekiska och ryska minoriteter samt dussintals mindre etniska grupper, som tatarer, dunganer, koreaner och tyskar. Majoriteten av befolkningen är muslimer och en mindre del är ortodoxa kristna. För de flesta i landet har religionen en kulturell, snarare än politisk, betydelse. Äldre schamanistiska och animistiska traditioner praktiseras fortfarande. Kirgiziska är det mest använda språket i landet. I huvudstaden Bisjkek och i officiella sammanhang används vanligtvis ryska.

Kirgizistan har beskrivits som en öppen, demokratisk oas i jämförelse med de andra centralasiatiska republikerna - Turkmenistan, Uzbekistan, Tadzjikistan och Kazakstan - eftersom de styrs mer eller mindre auktoritärt. Landet har ett aktivt civilsamhälle, med enstaka oberoende fackföreningar, flera konkurrerande politiska partier och många partipolitiskt obundna föreningar.

Samtidigt finns det stora demokratiska brister, och i många avseenden har situationen försämrats sedan 1990-talet. Formellt sett är kvinnor och män lika inför lagen men trots det är kvinnorförtryck fortfarande utbrett inom exempelvis utbildning, arbetsmarknad och traditioner där kvinnor kidnappas för att ingå äktenskap.

Homosexualitet är inte straffbart, men HBTQ-personer utsätts för diskriminering i offentliga såval som privata sammanhang. De upplever hot och våld från reaktionära grupper och ibland även polisen. Sedan länge diskuteras ett lagförslag som liknar den ryska lagen som gör det straffbart att offentligt “propagera för icke-traditionella relationer”. Det innebär att HBTQ-personer inte kan organisera sig, öppet demonstrera eller uttala sig om sina rättigheter. Det har också funnits försök att importera den kontroversiella ryska lagen som svartmålar inhemska organisationer med stöd från internationella givare som “agenter” eller “spioner”. Även om lagförslaget inte gått igenom är det allt vanligare att människorättsaktivister smutskastas offentligt som opatriotiska.

Det finns stora problem med socialt utanförskap som beror på gamla så väl som nya maktstrukturer och sociala förhållanden. Å ena sidan drabbas exempelvis interna migranter fortfarande av det diskriminerande folkbokföringssystemet som landet ärvde från Sovjetunionen; å andra sidan är stora delar av den fattiga landsbygdsbefolkningen fast i skulder till mikrokreditinstitutioner som etablerats sedan landet blev självständigt.