Centralasien

Centralasien  som region kan sägas utgöra kärnan av den asiatiska kontinenten och sträcker sig från Kaspiska havet i väster till Kina i öster; från Afghanistan i söder till Ryssland i norr. Centralasien har alltid varit befolkat av nomadiska folk som bestått av otaliga stammar och har tjänat som en nav för transporter mellan olika civilisationer. Sidenvägen sammankopplade muslimska territorier med Europa, Indien och Kina. Genom århundraden har Centralasien dominerats av persiska och turkiska folkslag, och från mitten på 1800-talet av Tsar-Ryssland och senare Sovjetunionen. Följaktligen så har regionen bevittnat otroliga mängder av historiska incidenter och alla större religioner har passerat igenom området, såsom Buddhism, Islam, Zoroastrism, etc.  De fem centralasiatiska republikerna erhöll självständighet efter Sovjetunionens fall 1991 och har därefter strävat efter statsbyggande och självbestämmande på den internationella arenan som självständiga stater. 

De centralasiatiska staterna ställdes inför stora utmaningar till följd av självständigheten. De tidigare centralasiatiska ledarna blev de respektive ländernas oavsiktliga grundare. Dock var de medvetna om sina nationers utsatthet i egenskap av deras nya status som stat. Dessutom var de centralasiatiska ekonomierna tätt sammanflätade och skadades allvarligt av Sovjetunionens kollaps. Avsaknaden av centraliserat styre försvårade återhämtningen av regionala system som sörjde för vatten och elektricitet. Utöver att centraliserade funktioner upphörde, så slutade de centralasiatiska länderna få subventioner från Moskva, som länge hade hjälpt till att förse den ökade befolkningen med mat. Dessutom uppmuntrades de nya staterna att följa Washington Consensus - ett policypaket som utgjordes av 10 ekonomiska policies, och som förordades för krisdrabbade utvecklingsländer. Det enda landet som delvis åtog sig att implementera Washington Consensus var Kirgizistan. Över tid  ledde dessa policies till ekonomiska kriser och svår fattigdom för befolkningen. De andra länderna valde istället att antingen förlita sig på naturresurser kombinerat med en successiv övergång från planekonomi till öppen marknadsekonomi, eller  behålla centralekonomiska strukturer efter självständighetsförklaringen. Till skillnad från de övriga staterna i Centralasien så erhöll Kirgizistan större andelar av internationellt bistånd för dess villighet att liberalisera sin ekonomi under de första åren efter dess självständighet.  

Nästan varje stat har ouppklarade gränstvister med varandra som generellt ökar risken för våldsamheter i regionen. Det tidiga Sovjet-styret säkerställde att inga av dess republiker skulle kunna bryta sig loss och gränserna drogs utan hänsyn till etniciteter, vilket på så vis skapades stora minoriteter i varje land. Ferganadalen som delas av Kirgizistan, Tadzjikistan och Uzbekistan tilldelades den mest komplexa gränsdragningen. Fergana har mycket bördiga jordar och är en av den mest befolkningstäta regionen i Centralasien med mer än 14 miljoner invånare; området är också en av de potentiellt mest explosiva regionerna av forna Sovjetunionen. Sedan självständigheten har Ferganadalen sett två större etniska sammanstötningar, en massaker och ett kuppförsök av terroristorganisationen Islamic Movement of Uzbekistan. Alla de tre delarna av Ferganadalen utgör en klar fara för den regionala säkerheten genom en utbredd negativ inställning gentemot regeringen, mottaglighet för radikala grupperingar, tilltagande knarkhandel från Afghanistan och även ökad närvaro av övrig organiserad brottslighet.   

Centralasien befinner sig mer och mer i en situation som liknar det ”Stora Spelet” som utspelades under 1800-talet mellan Storbritannien och det ryska imperiet. Det nya ”Stora Spelet” utvecklades nu istället på 2000-talet sedan elfte september-attackerna, eftersom Centralasien hamnat emellan Rysslands, USAs, Kinas, Turkiets, och till viss del Irans intressen. För USA blev regionen ett värdefullt nav för krigsinsatsen i Afghanistan fram till 2014. För Ryssland är det en arena inom vilken man kan utöva sitt traditionella politiska inflytande. För Kina så utgör den en energikälla och en viktig partner för att stabilisera och utveckla den oroliga Xinjiang-provinsen.