Till Kirgizistan – del 2

Jag hade aldrig satt min fot i Centralasien innan jag fick förfrågan att följa med till CAG’s aktivitetshus i Osj. Att resa till Kirgizistan var något jag tänkt på några gånger när jag bodde i Kina och såg över gränsen mellan Xinjiang och Kirgizistan.

Men även när möjligheten fanns så pass nära, kändes det där bergiga landet som en avlägsen plats, långt borta. Vad skulle jag göra där? Vad pratar det(landet) för språk? Varför? Hur?

Frågor som lätt uppstår när man funderar att ta sig ut på äventyr.

Frågor som jag då inte riktigt kunde svara på.

Därför blev det att jag aldrig åkte.

Väg
Så att följa med till Kirgizistan i ett väldigt konkret sammanhang, tillsammans med CAG, var en möjlighet som var lätt att tacka ja till.

Att låta någon annan sköta planläggningen ger en själv mer tid att ta itu med de stora frågorna inför resan som – ”Vad är kumis?”, ”Hur spelar man egentligen Ulak Tartysh?”, ”Vem kom på Kyz Kuumai?”

Som den goda världsmedborgare jag är tog jag mig själv ett par dagar att efterforska det land jag skulle besöka, lånade böcker och klickade mig iväg på nätet, men som de flesta vet så ger internet numera oftast upphov till fler frågor än svar, och i just det här fallet skulle jag vilja säga att biblioteket inte var mycket bättre.

Väg
Här nedan följer en lista av fakta som folk, oftast en viss typ av socialantropologer och resejournalister, verkade tycka var rimligt att veta innan man besöker Kirgizistan.

1. Även om det numera är olagligt är tydligen brudkidnappning vanligt i Kirgizistan. Beroende på källa och vem man frågar i och för sig. Men allt från hälften till så lite som tio procent av giftermålen kan vara ett resultat av brudkidnappning i Kirgizistan.

Själv tänkte jag att det lät som eurocentrisk äventyrsromantik, eller ett regionalt problem som blåsts upp till skyarna för att det är lätt problematisera, men ett kvarstår som det mest frekventa ”need-to-know” om Kirgizistan i folkets ögon.

2. Kumys är en lätt alkoholhaltig dryck gjord på jäst hästmjölk. I Nordisk Familjebok, det rådande familjelexikonet under slutet av 1800- talet, skriver de följande;

”En af kirgiserna genom jäsning af stomjölk beredd rusdryck, som på sina håll användts som närande och uppfriskande dryck åt kroniskt sjuka, särskildt lungsotspatienter. Den äkta kumysen är en hvitaktig, syrlig vätska med lukt, som påminner om hästens, samt rätt angenäm syrlig smak och sötmandellik eftersmak. Kumys innehåller 1,5-2 proc. alkohol, små mängder fett och mjölksyra, 2,5 proc. kväfvehaltiga beståndsdelar samt fri kolsyra.”

Lungsot… check

3. Under Juli ligger temperaturerna kring 35 grader och kan bli lätt okomfortabel.

4. Korruption är nästan lika frekvent återkommande i människors beskrivning av Kirgizistan som brudkidnappningen. Saker att akta sig för är i fri ordning; närgående poliser, alla former av passkontroller, politiska tillställningar, sjukhus, kontakt med byråkratin generellt.

Jag vill inte gärna klaga på experters säkerhetstänkande, men igen, det här känns som en romantisering av postsovjetiska stater som odugliga nationsbildningar och ett isolerat problem som är lätt att konkretisera. Jag förstår frustrationen över strukturell korruption, men politik har en tendens att korrumpera lika mycket var man än kommer– klicka här för exempel – tack Frankrike! – och efter 23år av existens måste en fråga sig hur välfungerande resten av världens länder var. Mognad tar tid, förväntar ni er motsatsen?

5. Så alltså står demokratin på skakiga grunder, det är tydligen allmänt vedertaget, sedan landet grundades 1991 har vi, det internationella samfundet, sett ett flertal ekonomiska och politiska kriser passera. Senast i 2010 var läget så anspänt att det gick att skära i luften med en smörkniv.

Landet är en myriad av kulturer och är väldigt etnocentrerad, en 23årig ex-koloni, som lämnades utblottad och använd av rikare grannar, jag säger fortfarande att förväntar man sig ro och reson så är det något en måste ta i tu med i sig själv och sin bild på världen, men tack för varningen hets-skribenter.

6. Om ni ser en man som jagar en kvinna och försöker stjäla en kyss från henne, medan hon galoppera iväg från honom; och om han misslyckas och hon vänder om och piskar honom med sin ‘kamchi’ då tittar ni antagligen på ett par som leker Kyz Kuumai. Vem kom på leken?

Det fick jag aldrig veta. Men ska en jaga människor på häst, se till att vara snabbare än dem, annars blir du slagen.

7. En annan populär sysselsättning är tydligen Ulak Tartysh, en lagsport som liknar någon av en mix mellan polo och rugby, där två lag av ryttare slåss om ett huvudlöst kadaver, som de sedermera ska försöka lägga över motståndarlagets mållinje, eller i motståndarlagets mål; ett stort badkar eller en cirkel på marken.

Det här låter intressant och spontant känner jag att jag har hittat en sport utanför Finland som jag kan engageras av.

8. Sen har vi Manaseposet, de etniskakonflikterna i ferganadalen, återkommande backpacker utmaningen att lifta över Pamir Highway, Knarksmugglingen från Afghanistan, ett nästan maniskt nationsbygge, en amerikansk luftbas, en rysk luftbas, strukturell fattigdom, farlig bilkultur, en fäbless för kött och vodka och en längtan efter sovjet-tiden, arbetsutvandring till Ryssland, en ovanligt skev nationell könsfördelning…

– – –
Någonstans där slutade jag läsa och förstod att internet inte försökte beskriva den samtida tillvaron i Kirgizistan, utan var mer ute efter att befästa en idé om ett land som finns någonstans mellan verkligheten och önskan att hitta en vinkel att fånga, att sälja.

En Rupert Murdoch’s bild av verkligheten.

Jag har så svårt att följa den linjen och tycker det snabbt blir banalt, jag uppskattar läsningen, men har svårt att lägga någon större tilltro till observationerna.

Det är så lätt att falla in i förlegade mönster när man generaliserar, jag gör det lika ofta som någon annan, men eftersom världen ständigt snurrar blir de bilderna lätt stereotypiska och blasé, roliga i stunden men fullständigt katastrofala om vi skulle välja att basera vår världsbild på dem.

När var sist jag dansade små grodorna runt midsommarstången, eller åt surströmming, kände mig konflikträdd eller bodde i ett korsvirkeshus, firade kungens födelsedag, eller läste Gustav Vasa sagorna för den delen.

Harmlösa observationer som skapar en nidbild av verkligheten – vilken kan vara svår att göra sig av med när man faktiskt måste befinna sig där.

Så jag la böckerna ifrån mig, och efter att ha läst ett tjogtal artiklar om ett upplopp beskrivet av människor som satt någonstans mellan Moskva och London, slutade jag även med ”nyheterna”.

Istället tog jag en rysk-svensk ordbok och började halvhjärtat försöka damma av den katastrofalt dåliga ryska jag lärde mig i gymnasiet.

Ett bättre sätt att lära sig världen tänkte jag.

923485_179535945537465_132277395_n
Oskar Klaren – skribent, luffar sig sig genom världen.
Han följde med till Kirgizistan under tio dagar i Juli
för att delta i ett utbytesprojekt CAG anordnade mellan
volontärer från Tadzjikistan och Kirgizistan.