Under våren startade Centralasiengrupperna en så kallad Genusgrupp, som bestått av ett litet antal eldsjälar – nyfikna på att lära sig mer om Kirgizistan och det postsovjetiska Centralasien. Under våren har vi behandlat teman så som internationella relationer, brudkidnappningar och åldersdiskriminering. Vi har dessutom fått delta i ett kunskapsutbyte med några representanter från Centralasiengruppernas partnerorganisation Novi Ritm. De besökte Sverige den 3 till den 10 maj, och vi fick besöka Kirgizistan från den 4 juni till den 11 juni. Här kommer det tredje och sista inlägget från oss – Häng med och inspireras av de fantastiska, om än komplexa, historier vi har fått ta del av under vår vecka i det kirgiziska samhället!
DAG 3 och 4 – vi flyger söderut!
Under eftermiddagen onsdagen den 7 juni tar vi oss till flygplatsen för att flyga söderut till Osj. Under flygresan får vi ta del av de otroligt vackra vyerna över det bergiga landskapet som varierar från grönska till snötäckta toppar. När vi landar i Osj märks det ganska snabbt att staden är något annorlunda från Bisjkek. Vädret är varmt, torrt och soligt, och människorna visar en helt annan nyfikenhet gentemot oss utlänningar än personerna som vandrade på huvudstadens gator. Osj må vara Kirgizistans näst största stad och antalet invånare är inte långt ifrån Malmös, men ändå kryper känslan på att vi befinner oss i en småstad.
Efter kvällsmaten avslutas vår första kväll i söder tidigt då vi under torsdagen har avtalat mer eller mindre en heldag med Novi Ritm – Centralasiengruppernas närmsta partnerorganisation, som vi även mötte under deras besök i Sverige den 3 – 11 maj. Vi bor nära den lilla floden Ak Buura och då vi vaknat på torsdagsmorgonen får vi en mycket uppskattad frukost av en äldre kvinna, som trots språkbarriären oss emellan, verkar väldigt glad för att försöken att kommunicera med oss.
Efter frukosten går vi mot huset som är den centrala punkten för Novi Ritms verksamhet. På vägen dit passerar vi den höga Lenin-statyn som står med ansiktet vänt mot ”the White House” där bland annat det lokala stadsstyret håller till. Det är närmre 30 grader Celsius, och solen strålar över de något dammiga gatorna.
Novi Ritms hus ligger mittemot en skola. Huset är gult och deras nya skylt med den uppdaterade logotypen känns välkomnande med de klara färgerna som pryder dem. Efter en rundtur i huset samlas vi i ett av de större rummen som finns. Allt som allt är vi elva stycken – fem stycken är vi från Sverige, och sex stycken är de som representerar organisationen. De inleder vår dag med lite lekar som är till för att lära känna varandra något. Varma i kläderna fortsätter vi sedan med en ”Sant eller falskt”-övning där frågorna relaterar till allt från mödravård till trakasserier unga tjejer och kvinnor möter på gatorna i Osj.
Därefter följer en väl genomarbetad presentation av organisationen och de projekt som varit i fokus de senaste åren. Novi Ritm är en ungdomsorganisation – av unga, för unga – som arbetar för att skapa en plattform där unga människor kan mötas och få utrymme att diskutera frågor som har med deras omgivning att göra. Detta inkluderar allt från flickors och kvinnors rättigheter till vad som kan och bör göras åt skräpet som förorenar miljön i och kring Ak Buura-floden. Detta utrymme som skapas för unga, ofta i form av olika slags grupper med olika fokus, är relativt experimentellt på det sätt att unga inte har några andra ställen att få prova sig fram för att i det långa loppet få utvecklas. Skolan erbjuder inte möjligheter för att vara nyfiken, ifrågasätta eller för att misslyckas. Det verkar också vara detta som uppskattas mest av alla engagerade. ”In this platform, it is allowed to make mistakes, because it is here we get experience”, säger ordförande för Novi Ritm, och de andra nickar instämmande. ”Novi Ritm is a place you learn and experience.”
Efter att ha ätit lunch på ett så kallat téhus (ett ”chaikhana”) i närheten, fortsätter dagen med presentationer som varvats med diskussionsmoment. Vi får veta att det finns fyrtio uttalade, men oskrivna, normer för kvinnor, och även för män. Bland annat dikterar dessa regler att kvinnor inte ska borsta håret offentligt och vara aktsamma med sin oskuld.
De berättar för oss att dessa normer tas på mer eller mindre allvar i olika geografiska områden, och att vissa delar har ändrats allteftersom kulturella värderingar utvecklats. Diskussionen fortlöper och vi glider in på nästa ämne: mäns våld mot kvinnor, framförallt i hemmet. Våld och arbetslöshet är två faktorer som gör kvinnor inte bara emotionellt utan även finansiellt beroende av männen i familjen. Novi Ritm visar också på statistik: fler och fler kvinnor anmäler våldet sedan 2011, men år 2016 ledde endast 3,5% av anmälningarna till åtal. Detta är till och med en avsevärd minskning sedan året innan (2015) då 7% av anmälningarna ledde till åtal. Å andra sidan kom en ny lag i kraft i april detta året som innebär bland annat att vem som helst (och alltså då inte endast offret självt) kan anmäla våldet, vilket är ett steg framåt i kampen för att försöka göra mäns våld mot kvinnor relevant för alla, så att det inte kan avfärdas som en ”privatsak”.
Nästa punkt på vår dagordning är feminism i Kirgizistan där representanterna försöker måla upp bilden för oss om hur laddat kvinnokamp har varit och fortfarande är i det offentliga rummet i Kirgizistan. De berättar för oss om kända fall av trakasserier, hot om våld och faktiskt våld som den feministiska rörelsen fått utstå under de senaste åren. Utöver detta är det tämligen vanligt att kvinnors rättigheter inte tas på allvar, utan istället avfärdas som något som kommit från västvärlden och därmed inte passar i det kirgiziska samhället.
Liksom Labrys förklarade under vår första dag, är motståndet stark med motivationen att det är helt enkelt “oförenligt med de religiösa och kulturella värderingar” som finns Kirgizistan. Men alla de organisationer som vi träffat under veckan anser annorlunda. Är teknologisk och strukturell utveckling möjlig, så är det också möjligt att förändra destruktiva normer som begränsar och exkluderar. Ett jämställt och fritt Kirgizistan är möjligt, där alla kan leva fritt från diskriminering oberoende av kön, sexuell läggning och etnicitet. På olika sätt arbetar dessa organisationer för att förverkliga samma vision, och på så många sätt känner vi oss otroligt inspirerade av dessa människor som vi fått äran att träffa under vår korta tid i landet. Det finns mycket vi kan lära av aktivister – i Kirgizistan och i resterande världen.
Tack alla välkomnande och hjälpsamma människor, och förhoppningsvis på återseende!
Från oss i Genusgruppen!