Uppdatering från Anita, CAG:s praktikant i Kirgizistan

Arbetsveckan rullar mot sitt slut och solen lyser blodröd över Osj. Nu när sommaren sedan länge är över går den långsamt ner precis mellan två byggnader och lyser upp fönsterrutorna. Låga hustak sträcker sig kilometervis utanför köksfönstret. Här och där kan halvfärdiga höghus skymtas. Så här sent på kvällen har arbetarna redan gått hem, det enda som är kvar är en avstängd kran som täcker Sulaiman-Too:s silhuett. Från femte våningen kan man se stora delar av staden, vilket gör att jag ofta drar mig här framför fönstret, med en tekanna pysandes i bakgrunden och grannar som trampar högt på våningen ovanför.

Det har redan hunnit bli november. Löven som täcker marken och trottoarkanter prasslar när vi trampar på dem påväg till kontoret på lördagsmorgnarna, där kontorsmöte väntar. Resten av de anställda fryser så här års, trots att det fortfarande är fjorton grader har temperaturen skruvats upp rejält i det lilla rummet där vi möter resten av det som är Novi Ritms kärngrupp. Det finns mycket att diskutera, då slutet av november innebär början på sexton dagar av aktivism mot våld mot kvinnor. Men även en stor ungdomskonferens som kommer att locka unga som vill presentera sina idéer för lokala makthavare. Under flera veckor har ungdomarna arbetat med egna initiativ som riktar in sig på utmaningar inom specifika tematiska områden: miljö, ekonomi och jämställdhet. Tanken är att de ska föra en dialog tillsammans med beslutsfattare och diskutera lösningar på hur det kirgiziska samhället kan bli bättre.

Många större projekt innebär att det är mycket spring i huset som utgör Novi Ritm. På bakgården tornar höga träd upp sig med klart lysande orangea frukter – persimoner. Inomhus lyser väggarna i olika färger. Ungdomarna sitter utspridda i olika rum: några har placerat sig framför tv:n och sjunger med till en låt. Två ansikten jag känner igen vid det här laget har krupit upp under en filt vid fönstret. Inne i biblioteket har ytterligare ett bord kommit på plats. Det svämmar över med böcker. En tjej står intill elementet och bläddrar i en bok om feminism. Kampanjen som rullade ut i sociala medier tidigare under hösten har fått ungdomarna att inskaffa sig lånekort, vilket ger dem tillgång till över hundra böcker som på olika sätt berör feminism och hbtq-frågor, även en del klassiker skymtar på hyllplanen.

Ett fragment av det feministiska biblioteket

Ungdomarna kommer och går under dagarna. Huset med de färgglada väggarna har blivit en trygg plats för många. De tittar in efter skolan, under lunchraster eller sporadiskt medan dagen går. Vissa kommer ensamma, andra med vänner eller småsyskon de plockat upp då föräldrarna bor långt ute på landsbygden. Innanför de trygga väggarna får de lära sig om projektledning, jämställdhetsfrågor och kanske det som inspirerar mig mest – de får verktygen för att själva kunna identifiera problem och åstadkomma förändring genom egna initiativ.

När jag själv lämnade den lilla staden för storstaden drömde jag om att engagera mig. Att hitta andra som också ville förändra. Någon vågade öppna dörren för mig och gav mig verktygslådan som väckte min enorma kärlek för civilsamhället. Trots många år av universitetsstudier är det fortfarande mitt engagemang jag anser har format mig mest. Därför känner jag hopp och glädje när jag ser hur det gula huset i slutet av gatan fylls av ungdomar som engagerar sig. Novi Ritm öppnar dörren för de som känner sig fångna i sin situation, för de som känner frustration över att förändringen de vill se inte kommer, och för de som vill hitta tryggheten i andra som brinner för samma frågor som de själva.

Vår tid här börjar långsamt gå mot sitt slut när hösten börjar gå mot vinter. Men inom kort kommer ni få ytterligare en uppdatering från mitt håll. Där kommer jag att fokusera på och beröra frågor som ni kanske vid det här laget förstår är något jag brinner starkt för. Det kommer att fokusera på vad engagemang inom civilsamhället egentligen spelar för roll för unga tjejer och killar, samt hur det är att vara aktivist i Kirgizistan. Gör det skillnad och vad finns det för utmaningar?

/Anita, praktikant i Osj