“Kirgizistan har, annat än som stopp på landvägen hem från Kina, aldrig riktigt varit en del av min världsbild.”
Det var de första orden jag skrev i den här korta bloggserien.
Att läsa de där initiala raderna känns en aningen absurt i dag, när jag mer än någonsin har Kirgizistan som en konstant i min underliggande världsbild.
Nu vet jag liksom vad Kumys är, jag har sett hur kirgisiska politiker spelar på etniska spänningar för att skapa en nationsbild, jag har druckit maksym eller schoro som vi kallar det(men som egentligen bara är en metonymi av företaget schoro), jag har fått förklarat för mig hur det eviga biståndsgivandet skapar en extrovert duktighets-charad utan innehåll, jag har ålat mig in i smala grottor under Sulaiman-Too, jag har blivit sådär lätt trakasserad av möjlighetssökande, macho, polismän, och jag har fått bli utklassad av Osj’s bästa breakdancer(han var typ 9 år).
Det är svårt att förkasta de upplevelserna och återgå till en tillvaro där jag inte aktivt tänker på, och funderar över, vad som hänt, händer, och kommer hända i Kirgizistan.
Mötet med barnen i Aktivitetshuset i Osj, de tillmötesgående personer jag mötte tillsammans med Filippa i Bishkek, Jonas och hans fru, poliserna som var så vänliga, har alla gett mig en bit till av världen att bära på, fler frågor att fundera över.
Hur ska de kunna klara att hålla fast vid en livsstil som i grund och botten är så beroende av två saker, bistånd och migrationsarbete, hur ska det gå att bygga ett samhälle där alla unga ser universitet och utbildning som en möjlighet att ta sig ut ur landet, bort från konservatism och korruption. Hur ska det gå för ryssar, uzbeker, tadzjiker, uyghur i landet, när den politiska retoriken fortsätter att tala om ett Kirgizistan för kirgizer.
Hur vill samhällsbilden se ut om några år; kommer fortfarande bara dryg hälften av landets kvinnor kunna ta sig ut på arbetsmarknaden, när bara en femtedel av parlamentarikerna i ett land är kvinnor – vad skapar det för förebilder för nya generationer. Kommer strukturen som byggts på stödbenen och västvärldens, kanske missriktade välvilja, någonsin själv kunna bli ett stöd för de miljoner migrationsarbetare som finns utanför landets gränser.
Vill gränsoroligheterna som varat under sommaren i Ferganadalen fortsätta, eskalera?
Kommer Avtandil få tillbaka skateboarden han glömde i Berlin?
– – –
Det är ett urval av hundratals tankar som cirkulerar genom huvudet när Kirgizistan kommer på tal.
Det, och( här kommer den uppgivet,sarkastiska, mediekritiken), att möjligheten att få svar på frågorna är helt upp till mig själv, eftersom det mediala intresset för regionen är extremt svalt, det finns så lite säljbart i en karg post-sovjetisk bergsnation förutom naturresor och brudkidnappning, ingenting att oroa sig över under valår i de svenska skogarna, förutom att Ryssland håller på att ingå i ett ekonomisk samarbete med de gamla ussr-länderna kanske, men det behöver vi ju egentligen inte gräva djupare i för att veta att det aldrig kan vara bra. (här slutar sarkasmen)
Men egentligen är det väl alltid upp till oss själv att engagera oss i frågor som berör vår värld – att tro annat är att vara dum – jag ser många vägar, och hoppas själv på många möjligheter att få vara en del i den självrealisering som sker på platser och med människor under förändring.
Här hemma känns det idag mer än någonsin som att vi, snubblar tillbaka på tanken att vi vet hur vi ska göra, och inte funderar över att vi kanske skulle kunna må bra av att utmana våra konventioner, fasta föreställningar, att röra om i grytan och försöka lösa upp fler mänskliga knutar tillsammans(Jag vet! Men min mamma bilade runt med oss barn i en VW efter Björn Afzelius en sommar, det påverkade mig mer än jag trott/vill kanske)
Lära av att vara i en oupptäckt situation och se hur andra gör för att göra lika, eller olika, att göra som vi gör för att det är så vi gör det är aldrig en hållbar inställning.
Äh, jag halkar alltid till Sverige, men det är väl för att det är vad som rör sig i samtalen här nu i valtider.
Men att Kirgizistan är ett land i förändring är inget att diskutera.
Men åt vilket håll det kommer att gå där i ligger ett helt hav av viljor och frågor.
Men jag tror att ur det engagemang och de frågeställningar som människor i organisationer som Centralasiengrupperna skapar, kan komma något gott, och hoppas och vill, på vägar av alla de människor i Kirgizistan som faktiskt brinner och längtar efter en tillvaro och ett sammanhang som de kan känna sig stolta att vara en del av, att vägen dit inte blir allt för svajig.
– – –
Så tänker jag nog fortsätta plugga min ryska glosor.
Alltid ett bra sätt att lära om världen tänker jag.
Så en dag får jag kanske sätta min fot på Sulaiman-too igen
Oskar Klaren – skribent, luffar sig sig genom världen.
Han följde med till Kirgizistan under tio dagar i Juli
för att delta i ett utbytesprojekt CAG anordnade mellan
volontärer från Tadzjikistan och Kirgizistan.
