Uzbekistan

Uzbekistan kan sägas geografiskt vara Centralasiens hjärta, det angränsar till samtliga andra länder i regionen och är till ytan nästan samma storlek som Sverige. Landets terräng varierar från Tian Shan-bergen i sydost och Kyzylkum-öknen i norr till den fruktbara marken i Ferganadalen i öster. Med över trettio miljoner människor, har Uzbekistan regionens största befolkning. Landet har även en rik historia och är främst känt för de historiska platserna kopplade till Sidenvägen.  

Den yta som idag utgör Uzbekistan erövrades av Ryssland i slutet av 1800-talet. Det fanns uppror mot det nya styret men dessa dämpades så småningom efter revolutionen 1917 och då den uzbekiska socialistiska republiken bildades 1924. Uzbekistan var den största och viktigaste bomullsproducenten i Sovjetunionen, på bekostnad av en systematisk uttömning av vattendrag som lämnade både land och floder uttorkade samt orsakande minskningen av Aralsjön. Bomullsproduktionen hade inte enbart negativa effekter på miljön, utan den bidrog också till en dålig situation för mänskliga rättigheter där medborgare utsattes för tvångsarbete, slaveri och där barnarbete förekom. 

Uzbekistan blev självständigt 1991 och styrdes därefter av den auktoritära ledaren Islam Karimov som hade makten från 1989 fram till sin död 2016. Landets ekonomi styrdes under hård kontroll av staten och var starkt beroende av exporten av bomull, gas och guld. Situationen för mänskliga rättigheter under Karimovs styre var fruktansvärd. Landet har blivit utsett till ett av de tio länder som anses globalt vara “De värsta av de värsta” av Freedom House 2015, det har även kontinuerligt fått det sämsta tänkbara resultaten varje år sedan 2006.  

Efter att landet hade styrts av Karimov i 25 år, tog den tidigare premiärministern  Shavkat Mirziyoyev över makten. Maktbytet gav hopp om en positiv förändring, särskilt vad gäller ekonomisk utveckling av den stillastående ekonomin. Förändringar har skett under den nya presidenten Mirziyoyev, han har förbättrat relationerna med landets grannar och infört omfattande ekonomiska, rättsliga och sociala reformer. Detta har bidragit till att ekonomin diversifierats något och att det skett en minskning av beroendet av bomullsexporten. Den nya ledaren har även förbättrat den skrämmande dåliga situationen för mänskliga rättigheter genom att frige politiska fångar, ta bort vissa restriktioner på yttrandefriheten och att hålla statliga institutioner till svars för deras agerande mot befolkningen. Det är därför nu möjligt för journalister att rapportera om känsliga frågor som tidigare ansågs vara tabu. Många av de positiva förändringarna har välkomnats men det finns också en baksida, det förekommer fortfarande brott mot mänskliga rättigheter, tortyr, politiska oliktänkande åtalas och tvångsarbete är fortsatt utbrett. Dessutom riskerar journalister fortfarande att bli anklagade eller förföljda om de yttrar sig för kritiskt. 

År 2020 fanns det fler än 10,000 icke-statliga organisationer registrerade i Uzbekistan. De flesta av dessa har grundats av statliga aktörer för att kunna ha fortsatt kontroll över organisationens förehavanden. Till exempel så har lokalbefolkningen tvingats att bli medlemmar av statligt finansierade icke-statliga organisationer som leds av statliga aktörer. De icke-statliga organisationer som grundats av civilsamhällesaktörer har inte tillräckligt med vare sig organisatorisk eller tillräckligt med resurser för att fungera. Ekonomiska resurser från internationella aktörer är strikt kontrollerat i Uzbekistan och bara ett fåtal fristående icke-statliga organisationer får finansiellt stöd från källor utanför landet. Antalet existerande icke-statliga organisationer och det lokala deltagandet i dessa gör att Uzbekistan fullföljer de kriterier för internationella organisationer som Uzbekistan är en del av.

Könsbaserat våld är vanligt förekommande i Uzbekistan, vilket gör att kvinnor och flickor lever i stor utsatthet. En lag som kriminaliserar könsbaserat våld antogs i augusti 2019 och ratificerades i september samma år var tänkt att bidra till en minskning av våldet, men eftersom de patriarkala normerna är fortsatt starka i Uzbekistan så skylls könsbaserat våld ofta på kvinnornas agerande. Till exempel förekommer retorik där kvinnors agerande eller klädsel sägs ha föranlett våldshandlingarna, eller att kvinnan anses överdriva när hon återberättar våldsupplevelsen för polis eller andra aktörer.

I Uzbekistan är traditionsbundna normer och värderingar starkt förekommande, vilket gör att kvinnor och flickor ofta uppfattas som passiva aktörer som ska följa mäns auktoritet. Ett exempel på detta är när en kvinna ansöker om skilsmässa. Vid en sådan ansökan ska kvinnan och mannen, enligt lag, fortsätta att leva tillsammans under en tre månader innan ansökan godkänns. Arrangerade giftermål är vanligt förekommande i Uzbekistan, och äger ofta rum i sammansvetsade samhällen där religionen har stort inflytande på invånarnas förehavanden. Giftermål anses endast vara giltiga om de föregåtts av en så kallad Nikkah-ceremoni, vilket inte inkluderar de juridiska aspekterna av att ingå äktenskap. Detta skapar en stor utsatthet för kvinnor, eftersom de därmed inte har rätt till arv från sina familjer, medan den familj de är ingifta i oftast vägrar att skriva några bindande kontrakt med kvinnan gällande arv eller tillgång till ägodelar.

Även om Uzbekistan ratificerade CEDAW år 1995 så signerades aldrig det operativa protokollet, en viktig del av konventionen. Därmed så har CEDAW i praktiken ingen starkare effekt på kvinnors situation i Uzbekistan, med eller utan den operativa delen av konventionen. Den 2 september 2019 trädde två lagar i kraft i Uzbekistan, en gällande kvinnors rätt till skydd från våld samt en lag om lika rättigheter och möjligheter för både kvinnor och män. Den sistnämnda anses motarbeta målet med den förstnämnda, eftersom den anses ge en möjlighet för statliga aktörer att rättfärdiga sitt icke-agerande gentemot kvinnors anmälningar om våld. Kvinnor är undermåligt representerade i statliga myndigheter, där endast 3.9% av ministrarna är kvinnor, 12% av medlemmarna i senaten kvinnor och 20% av medlemmarna i justitiedepartementet utgörs av kvinnor.