Turkmenistan

Det territorium som är dagens Turkmenistan har en historia som kan dateras tillbaka till uppkomsten av civilisationen. I forntiden styrdes landet av persiska imperier och erövrades sedan av Alexander den store, mongolerna, den turkiska armén och tillslut av ryska imperiet. Staden Merv, som tidigare gått under namnen Achaemenid Satrapy av Margiana och senare Alexandria, var en viktig oas i Centralasien, beläggen på Sidenvägen nära staden Mary i Turkmenistan. Efter att Ryska imperiet tagit över territoriet i sena 1700-talet, kämpade landet hårt i kampen mot Bolsjevikerna i Centralasien. Turkmenistan blev en del av Sovjetunionen i 1924 och fick självständighet 1991. 

Saparmurat Niyazov kom till makten efter självständighetsförklaringen och ansågs vara nationens “president för resten av livet”. Detta stämde väl in då han var i makten fram till sin död 2006 och Turkmenistan höll därefter sitt första presidentval februari 2007. Vinnaren av valet var Gurbanguly Berdimuhamedow, som fortfarande är vid makten och valet har blivit betraktat som en “demokratisk skam”. President Berdimuhamedow är lik sin föregångare, med sitt auktoritära styre och i det att han konstruerat en personlighetskult som bygger på honom själv där han även låtit bygga ett guld monument av sig själv i formen av en bronshästryttare som liknar ett monument av Peter den Store i St Petersburg. 

När det gäller situationen för mänskliga rättigheter i landet anses den vara fruktansvärd. Turkmenistan kännetecknas som en repressiv stat som är helt avstängt för oberoende aktörer. Staten sätter restriktioner på medier och inskränker religiösa friheter samt kontrollerar tillgången till information. Samtidigt kvarstår reseförbud för vissa grupper såsom studenter som studerar utomlands, aktivister och släktingar till dissidenter. Aktivister beskriver deras situation som extremt svåra och de har fått utstå mer press från staten än någonsin innan. Webbplatser som drivs av staten publicerar artiklar som framställer mänskliga rättighetsaktivister i dåligt dager, detta drabbar både de som är i landet och de som befinner sig i exil.

Våld i nära relationer är ett utbrett problem. En lag infördes 2003 om våld i nära relationer men den har dessvärre blivit dåligt genomförd. Samtidigt erbjuder landets myndigheter inte tillräckligt skydd för de som fallit offer till våld och de erhåller inte heller tillräckliga straff för förövarna. Myndigheternas passivitet och motvilja att erbjuda skydd i denna fråga hindrar offrens tillgång till skydd och rättvisa. Polisen verkställer inte systematiskt skyddsbevakningsorder och få klagomål om våld i nära relationer når domstolarna. Pressen att hålla ihop familjen tillsammans med, stigmatisering, ekonomiskt beroende och rädsla för att bli påkommen och straffad av våldsutövaren förhindrar kvinnor som befinner sig i våldsutsatta situationer att söka hjälp. 

 

 

 

 

Manliga kärleksrelationer samt sex mellan män är straffbart med fängelse i Turkmenistan. I artikel 135 i Brottsbalken finner man att ‘sodomi’ är straffbart med upp till två års fängelse för sexuella handlingar mellan män, och med 5-10 års fängelse om den straffbara handlingen upprepas. Kriminalisering av ens sexuella preferens och de fördomar som finns mot denna grupp göder den redan utbredda homofobin. Det förekommer fortfarande att homosexualitet betraktas som ett sjukdomstillstånd av rättsväsendet och medicinska institutioner. Under FN:s råd för mänskliga rättigheter (Universal Periodic Review) stod Turkmenistan fast vid kriminalisering av sexuella relationer mellan samtyckande vuxna av samma kön. 

Ekonomin i Turkmenistan är beroende av naturresurser, främst kolväte och naturgas. Landets resurser har inte utforskats fullt ut och det har under de senaste åren gjorts försök att utvidga och diversifiera utnyttjandet och gasexport bortom Rysslands rörledningsnät. 2010 byggdes det därför nya gasexportledningar som levererar turkmensk gas till Kina och Iran. De nya rörledningarna har minskat den ryska kontrollen över turkmensk gasexport.

 

Fram till 2019 hade alla medborgare i Turkmenistan rätt till kostnadsfri tillgång till el, gas och vatten. Covid-19 försämrade den ekonomiska situationen och priser på basvaror fortsatte att öka i landet. Rapporter om hunger bland medborgarna förekommer fortfarande. Turkmenistans regering förnekade pandemin och implementerade därmed inga skyddsmekanismer för att säkerställa t.ex. tillgång till sjukvård eftersom regeringen vägrade erkänna huruvida det förekom fall av Covid-19 i landet.