Bakgrund

Centralasiengrupperna har funnits som formell organisation sedan 2012 men startpunkten ligger ännu längre bak i tiden. Embryot till CAG skapades när Gustaf Sörnmo reste till Kirgizistan och Kazakstan under sommaren 2009. Syftet med resan var att träffa organisationsföreträdare och aktivister för att lära sig mer om deras arbete och undersöka förutsättningar för någon form av långsiktigt samarbete. Under resan skapades ett kontaktnät med diverse lokala organisationer och ett partnerskap inleddes med en ungdomsorganisation i södra Kirgizistan. Den svenska motparten i partnerskapet var den antirasistiska ungdomsorganisationen Tamam som CAG var löst knuten till under sina första år.

Mellan 2010-2012 organiserades en handfull ledarutbyten i Sverige och Kirgizistan. Där träffades ungdomsledare från båda länderna, utbytte erfarenheter, arbetssätt och metoder, diskuterade framtida gemensamma projekt samt deltog i utbildningar kring ämnen som konflikthantering, normkritik, demokratisk organisering och mänskliga rättigheter. CAG var under denna fas organiserad som en informell arbetsgrupp och ett löst nätverk av aktiva. Gruppen var baserad i Skåne och bestod av ca 6 aktiva personer som bl.a. hade medverkat under utbyten och/eller själva kom från Centralasien.

I mars 2012 beslutade arbetsgruppen att det var läge att formalisera sig som en organisation med huvudsäte i Malmö. Beslutet att formellt bilda CAG var framför allt sprunget ur en vilja bland de drivande personerna att vidareutveckla, fördjupa och förbättra det arbete som gjorts tidigare; men också att expandera geografiskt och tematiskt, bortom den ursprungliga inriktningen på Kirgizistan och ungdomsfrågor.

Parallellt med att periodens kärnverksamhet - dvs. ungdomsutbyten - fortsatte, valde vi att fördjupade oss i vilket nisch och roll CAG ville inta i framtida partnerskap; vilka aktörer vi skulle samarbeta med, hur det skulle gå till och vad vi ville uppnå. Vi genomförde ett antal kartläggningar i Kirgizistan för att bättre förstå analyser, problembeskrivningar, metodologier, strategier, förändringsparadigm, organiseringsformer och finansieringssätt inom olika delar av civilsamhället. Vi genomförde även en studie av internationella givares och organisationers närvaro i landet/regionen.

Det stod snabbt klart för oss att det inte fanns någon poäng för oss att initiera nya samarbeten med etablerade NGOs; dessa var redan välfinansierade och hade inget större intresse av samarbete med en liten svensk organisation som CAG. Istället beslutade vi att inrikta framtida samarbeten gentemot småskaliga gräsrotsaktörer som inte hade tillgång till samma resurser som de professionaliserade NGOs och därmed inte var bundna till en nyliberal agenda på samma sätt. Vår målsättning var att jobba i ögonhöjd som en allierad i deras kamp, där partnerskapet inte bara bestod av finansiellt stöd utan en mängd andra former av ömsesidigt stöd som baserades på lokala behov.

Genom kartläggning och nätverkande kom vi i kontakt med flera grupper och aktivister där vi fann resonans, och som vi började bygga relationer med. Flera av dem blev senare långsiktiga partners som t.ex. Bishkek Feminist Initiatives. Vi experimenterade även med att jobba direkt med ungdomsaktivister i Osj som inte hade någon ”formell” plattform eller NGO bakom sig. Dessa aktivister bildade så småningom ungdomsorganisationen Novi Ritm som nu är en av våra huvudpartners i Kirgizistan.

Från och med 2014 har vi fortsatt utmed den färdriktning som utstakades under våra första två år som formell organisation. Vårt första permanenta kontor öppnades i början av 2014 och flyttades sedan till kulturhuset Kontrapunkt i Malmö ett år senare. Vår verksamhet är fortfarande till stor del baserad på ideellt arbete men till skillnad från uppstartsåren har vi nu flera projektanställda, praktikanter och EVS-volontärer. Efter en hel del experimenterande med vår interna organiseringsform har vi nu landat i en decentraliserad grupp-struktur som passar oss väl. Tydliga tematiska verksamhetsområden har också utkristalliserat sig; där flera områden är relativt nya, medan områdena andra har hängt med oss betydligt längre. Vi ser oss inte i första hand som en evenemangs- och projektbaserad organisation, utan strävar istället efter att skapa varaktiga pul­ser, resonanser och rytmer. Detta yttrar sig bland annat genom att vissa organisatoriska ruti­ner och traditioner har börjat uppkomma, t.ex. återkommande aktivistut­byten i Sverige/Centralasien samt den årliga konferensen Cen­tralasiendagarna.

Trots att CAG numera kan sägas ha en tydligare ”identitet”, behåller vi en stor öppenhet för nya tematiska inriktningar, initiativ, projekt och samarbeten. Utöver tematiska tillskott har vi efter 2014  utökat vår närvaro i Centralasien. Idag har vi projekt och partners i Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan och Uzbekistan, samt flera närliggande länder som t.ex. Ryssland, Georgien, Turkiet och Polen. Vi har i ökande utsträckning inriktat oss på informations- och påverkansarbete, med målsättningen är att representera och synliggöra gräsrötters, civilsamhällets och marginaliserades röster i Centralasien - både gentemot svenska/europeiska beslutsfattare och politiker, för att lyfta perspektiv som sällan inkluderas på högre politiska nivåer. Exempelvis har i vi kölvattnet av de nya antidemokratiska och homofobiska lagförslagen i Kirgizistan 2015-2016 samordnat möten mellan diplomater, ambassadörer mfl och lokala demokrati- och likabehandlingsorganisationer. Vi jobbar även med att belysa dessa perspektiv och frågor för en bred allmänhet i Sverige och Europa genom föredrag, studiecirklar, utställningar och filmvisningar.