Under våren startade Centralasiengrupperna en så kallad Genusgrupp, som bestått av ett litet antal eldsjälar – nyfikna på att lära sig mer om Kirgizistan och det postsovjetiska Centralasien. Ett krav av deltagarna var intresse för och baskunskap i genusvetenskap, då ett av målen med gruppen har varit att utveckla organisationens olika sätt att arbeta med genusfrågor i Centralasien. Deltagarna kom på så vis med sin kunskap i detta, och har i gengäld fått applicera denna kunskap på den centralasiatiska kontexten. Under våren har vi läst vetenskapliga artiklar, kikat på en och annan video, men framförallt diskuterat olika frågor som dykt upp för varje ämne. Vi har behandlat teman så som internationella relationer, brudkidnappningar och åldersdiskriminering. Vi har dessutom fått delta i ett kunskapsutbyte med några representanter från Centralasiengruppernas partnerorganisation Novi Ritm. De besökte Sverige den 3 till den 10 maj, och vi fick besöka Kirgizistan från den 4 juni och kom hem igen den 11 juni. Här kommer vi i tre inlägg dela med oss av vår resa och de organisationer vi fick äran att träffa och lära oss av. Häng med oss och inspireras av de fantastiska, om än komplexa, historier vi har fått ta del av under vår vecka i det kirgiziska samhället!

DAG 1

Tidigt på morgonen, måndagen den 5 juni, landade Centralasiengruppernas genusgrupp i Bisjkek, huvudstaden som ligger i norra Kirgizistan och denna dag präglades av växlande molnighet. Efter några timmars sömn i vårt temporära hem, bar det av till veckans första möte med organisationen Labrys som jobbar med HBTQ+-frågor, alltså frågor som rör människor som inte anser sig tillhöra den heterosexuella normen, till exempel homosexuella, bisexuella, transsexuella och queer. Labrys är enligt dem själva den första organisationen i Kirgizistan som registrerade sig som HBTQ+-organisation. HBTQ+ organisationer har tidigare inte formellt funnits i den kirgiziska kontexten, då omgivningen med dess kulturella normer skapat rädsla och stigma hos individerna som engagerar sig i denna typ av organisationer. Att människorna bakom Labrys valde att registreras formellt som HBTQ+-organisation är därför något som kan ses som ett kraftfullt och modigt ställningstagande.

Loggan på T-tröjorna vi besökare fick av representanterna på Labrys – se nedan!

I Kirgizistan är HBTQ-personer en utsatt grupp och det blev väldigt tydligt när aktivisterna i organisationen berättade att de varit tvungna att byta lokal tre gånger på ett år då de utsatts för skadegörelse, våld och hot om våld. Vidare berättade de att situationen för HBTQ+-personer har förvärrats sedan 2014 eftersom negativ propaganda spridits mer aktivt via politiker och nationella grupper samt via pro-ryska sociala medier och även medier som är starkt påverkade av staten. HBTQ+-frågor porträtteras genom denna negativa propaganda som något främmande och icke-traditionellt som inte hör hemma i det kirgiziska samhället. Dessa patriarkala och traditionella idéer och åsikter förklarar varför det i dagsläget finns ett lagförslag gällande anti-gay propaganda som enligt en aktivist: ”would prohibit the existence of the LGBTQ community”.

Det framkom tydligt under mötet att Labrys och organisationer, som på något sätt jobbar med HBTQ+ frågor i Kirgizistan och andra länder Centralasien, har stora motsättningar och därför är det jobb de gör så oerhört viktigt. Labrys driver ett ”training center” och genomför så kallade trainings med olika specialister, men även med föräldrar och släktingar till HBTQ+-personer. De har dessutom stödgrupper, hjälper till vid sjukvårdsbesök med mera. De gör med andra ord väldigt mycket för att förändra attityder i samhället och en kan bara hoppas att lagförslaget inte går igenom så att handlingsutrymmet för Labrys och liknande organisationer inte minskar ytterligare.

Det var väldigt spännande och inspirerande att träffa aktivisterna i Labrys och vi alla gick därifrån med en känsla av att vilja lära sig mer om HBTQ+-frågor inte bara i Kirgizistan, men också i hela Centralasien. Detta möte var en väldigt bra början på vår vecka och gjorde oss alla ännu mer nyfikna och peppade på att träffa de andra organisationerna. Att vi dessutom fick väldigt snygga t-shirts med Labrys logga på var en väldigt trevlig bonus och åtminstone hälften av oss har redan använt våra nu väl hemma i Sverige!

Två av Genusgruppens deltagare Maria och Hanna i fullt sjå med att anteckna det som sägs under mötet med GAK!

Dagen fortlöpte sedan med ett besök hos Girl Activists of Kyrgysztan (GAK). I ett litet hus på en bakgata i centrala Bisjkek hittar vi två medlemmar av GAKs mest aktiva medlemmar, eller snarare hittar de oss. På förhand har vi bestämt en mötesplats en bit ifrån själva huset för att av säkerhetsskäl undvika för mycket uppmärksamhet i relation till deras specifika adress.

GAK uppstod 2013 under ett feministiskt läger för unga tjejer, där de själva märkte att de ville ha ett forum att diskutera feminism och sin egen vardag: ett återkommande tema i vår diskussion var hur de som unga tjejer har svårt att bli tagna på allvar, också i feministiska sammanhang. Därför bildade de en grupp för tjejer, där medlemmarna är mellan 13 och 18 år gamla, ett forum där de inte behöver bli behandlade som barn och kan diskutera feminism sinsemellan. GAK vill lyfta fram vad tonåringar kan bidra med i den feministiska kampen, och arbetar bland annat på ett online-magasin där unga tjejer kan skicka in bidrag. Som grupp har de även deltagit i att ta fram en del feministisk graffitti, som inledningsvis var ett initiativ av andra liknande organisationer. Gruppen brukar träffas och diskutera kring olika teman, t ex reproduktiv hälsa och deras egen vardag.

Ett problem för GAK tycks vara hur begränsad unga flickors frihet är. De två medlemmar av GAK som vi träffar säger själva att deras familjer inte tar dem på allvar, men anser sina familjer trots detta vara ganska liberala som låter dem delta i aktiviteter och möten. Många andra tjejer som varit intresserade och deltagit har inte kunnat fortsätta, eftersom deras familj inte tillåtit dem. De säger att ingen förväntar sig att döttrar ska ha fritidsintressen, medan de ger sina söner mer frihet och support att ägna sig åt olika hobbyer. De flesta flickorna förväntas istället ta hand om hem och syskon efter skolan, vilket inte i samma utsträckning förväntas av deras bröder.

”Blommor? – Frihet!” Den här stencilen riktar sig mot alla de män som på den Internationella Kvinnodagen hellre ger blommor än frihet till sina kvinnor. Denna var en av GAKs favoriter av alla som de varit med att skapa.

Det är inte bara familjerna som gör det svårt för GAK, utan de har också mött motstånd och hot från lokala nationalistiska organisationer. För att säkerställa gruppens säkerhet är de därför lite försiktiga med hur de värvar medlemmar – det blir främst att de bjuder in sina vänner, som i sin tur bjuder in och berättar för sina vänner. På det viset hoppas de kunna förbättra situationen för tjejer och skapa säkra rum där de kan uttrycka åsikter som speglar feminism. Innan vi går frågar vi hur de själva skulle definiera feminism?

De tvekar lite.

Sedan svarar de, det är kampen mot patriarkatet och det sexistiska systemet i Kirgizistan.

 

 

 

 

Fortsätt att läsa om våra upplevelser i mötet med det kirgiziska samhället! Nytt inlägg om vår utbytesresa kommer redan imorgon!

Genusgruppen,
Centralasiengrupperna