Fortsättning på del 1 av street fashion-projektet som utfördes hösten 2016 i Osh, Kirgizistan (se föregående bloggpost).

 

Aigerim, 20

SONY DSC

Aigerim studerar medicin och kommer bli utbildad läkare i framtiden. Hon vill resa och nämner Ryssland, England, Tyskland och Förenade Arabemiraterna som destinationer hon mycket väl kan tänka sig resa till. Till framtidsplanerna hör att bli en bra läkare med egen klinik i Tyskland.

De största problemen i Kirgizistan är korruption, brist på pengar och att människor inte är utbildade, menar Aigerim.

Aiperi, 20

SONY DSC

Aiperi studerar medicin på universitetet och kommer från början från staden Jalal-Abad. Ganska omgående kommer vi in på att prata om skillnaden mellan norra och södra Kirgizistan, och Aiperi definierar skillnaden som synen på traditioner. Det är helt enkelt mer traditionellt i södra Kirgizistan. Här är det enligt Aiperi inte okej för tjejer att bära korta klänningar eller att gå själv på natten och det anses normalt att gifta sig vid 20. Jag påpekar att de “traditioner” hon nu nämnt bara verkar handla om kvinnor. Exakt, svarar hon.

Enligt Aiperi kan man inte välja mellan make eller jobb. Aiperi, till exempel, vill bli kirurg. Detta är också något som omgivningen har åsikter om. Vänner och familj berätta för Aiperi att hon inte kan bli kirurg för att hon är tjej.

“I cut my hair for this, I wear short skirts for this” säger hon, för att visa att hon gör det just för att gå emot vad som förväntas av en tjej i södra Kirgizistan (en tjej ska enligt Aiperi ha så långt hår som möjligt). Hon säger att hon vill visa andra att man kan leva annorlunda än vad som förväntas av en.

Traditioner behöver inte nödvändigtvis vara dåliga, fortsätter hon. Till exempel tycker hon att traditionella kirgiziska klänningar kan vara väldigt vackra, och hon tycker att den kirgiziska traditionen av att vara ett välkomnande folk är positivt. Kirgizistan har en rik historia som hon verkar stolt över. Till exempel nämner hon Kurmanjan Datka, en kvinna som räddade det kirgiziska folket undan total massaker av ryssarna i mitten av 1800-talet.

Dessutom finns det många intressanta historier som berättas traditionellt i den kirgiziska kulturen. Aiperi börjar berätta en:

Det var en gång en liten flicka utan familj. Hon bodde med en arg kvinna. På natten hämtar flickan vatten men hon är fruktansvärt rädd för mörkret. Månen älskar denna flicka och lyser upp hennes väg. En natt tar månen flickan till månen. Kirgizer tror att prickarna på månen representerar flickan som finns där nu.

Och det är efter denna flicka som Aiperi är döpt. Aiperi betyder ängeln i månen.

Så det finns både bra och dåliga traditioner i den kirgiziska kulturen. Jag frågar Aiperi om hon försöker ändra de dåliga på något sätt. Hon svarar att hon till exempel alltid säger sin åsikt, även gentemot killar när de säger att hon måste lyssna på vad de säger. Hon berättar också att hennes föräldrar försökte tvinga henne att gifta sig hela förra året. De sa att det inte bara var viktigt för henne, men också för familjen. De sa att hon kunde få välja mellan två killar som de sett ut till henne, men Aiperi utbrister under vårt samtal “It was an illusion of choice!”. Hon vägrade göra som de sa. Hennes föräldrar grät och bad henne ändra sig. Nu i efterhand är hennes föräldrar stolta över henne, fortsätter hon, men hennes äldre släktingar säger att hon inte är en bra flicka, inte en kirgizisk flicka. Aiperi säger att de använder traditionen som argument för att kvinnor bara ska vara mammor och fruar.

Jag undrar hur det kommer sig att hon kunnat utveckla en så annorlunda syn på kvinnors roll än den som hennes familj och släkt verkar ha. Hon svarar att när hon var 17 år, så träffade hon två turister som var på besök i Kirgizistan. En var från Frankrike och den andra från USA. Det var två vuxna män som helt enkelt berättade om sina liv och Aiperi säger att hon fick en inblick i andra kulturer och vilka andra möjligheter till levnadssätt som finns. Hon säger att hon inte gillat de begränsande traditionerna sedan hon var barn, men att turisterna visade att man kan vara stark och göra som man vill.

Strax därpå träffade hon också kirgizer som bott utomlands, som pratade om globala problem och andra saker Aiperi fann viktiga. Hon har varit volontär för Röda Korset och går på föreläsningar om mänskliga rättigheter på universitetet, även om det inte är hennes fakultet. Hon gillar att känna att hon gör något nyttigt för världen, hon vill hjälpa andra. Hon vill inte bara vara någons fru och mamma. Aiperi säger till mig “I want to be a big person!”.

Aiperi säger att de gånger hon brutit mot ett traditionellt påbud, eller när någon hon känner har gjort det, har hon insett att många saker som verkar såå viktigt egentligen inte är det. [Jag tolkar det som att man tror att en social norm är av naturen given eftersom att den är så stark, men egentligen är det bara något som skapas och upprätthålls socialt sålänge folk upprätthåller den. Och när någon inte längre gör det märker man att regeln inte måste finnas, att världen fortsätter utan den. Värt att påpeka är dock att det kan få svåra sociala konsekvenser i Kirgizistan om man bryter mot sociala regler, som att bli offentligt utskälld och utfryst från familjen och sitt sammanhang].

Aiperi avslutar vårt samtal med orden “So this was a fragment of my own little revolution”.

Asel, 20

Asel läser företagsekonomi på universitetet. Ett sidointresse är massage, som hon håller kurser i. Hon vill bosätta sig i Tyskland.

Asel vill att hennes stad ska vara mer som en “megapolis”, som hon uttrycker det. Hon vill att det ska vara fler turister, många investerare och bättre arkitektur.

Fatima, 18

SONY DSC

Fatima pluggar engelska och latin. Utanför studierna gillar hon att laga kirgizisk och uzbekisk mat. Hon vill resa till Amerika och till Frankrike, och hon betonar att hon vill integrera sig där. Framtida planer är att bli en bra och modern engelsklärare. Hon tycker att det viktigaste för Kirgizistan just nu är att landets studenter borde studera hårt, och att Kirgizistan borde utveckla industrisektorn. Som det ser ut idag finns det inte så många fabriker i landet, menar hon, och arbetslösheten är ett problem. Det leder till att många hellre åker till Moskva för att finna arbeten.

Cholpon, 22

SONY DSC

Tyvärr pratar inte Cholpon så mycket engelska och jag pratar inte så mycket kirgiziska, men hon förmedlar att hon är gravid i 6 månaden.

Burulay, 18

SONY DSC

Burulay bor i en by långt ifrån Osh. Hon kommer in till Osh om dagarna för sina kurser i engelska och hållbar utveckling på universitetet. Hon gillar dans och musik och hennes favoritartist är den kirgiziske Arsen. Burulays mål är att få bra betyg och att bli en bra fru och mamma. Hon vill också resa. Det största problemet i Kirgizistan just nu är föroreningar, enligt Burulay.

Sara, 18

SONY DSC

Sara studerar engelska på fakulteten för utländska språk. Hon vill bli lärare och/eller jobba på en internationell organisation. Hon är intresserad av musik och gillar särskilt den kirgiziske artisten Mirbek Atabekov. Hon drömmer om att bli en bra fru och glad mamma och lärare.

Det största problemet just nu i Kirgizistan är att alldeles för få människor pratar kirgiziska, enligt Sara. Hon är orolig att språket ska försvinna helt.

Sara uttrycker en önskan om att få utländska vänner. Vi håller kontakten på WhatsApp och träffas vid ett senare tillfälle tillsammans med hennes vän Burulay.

Det kanske mest anmäkningsvärda från vårt samtal den andra gången är deras ansiktsuttryck när jag svarar på deras fråga de ställer kanske 10 minuter in i samtalet om när jag tänker gifta mig. När jag svarar att jag inte vet om jag någonsin kommer gifta mig tappar de fullständigt hakan och kan inte förstå vad jag menar. Det öppnar upp för ett samtal om giftermål, och de säger att de nog inte vill gifta sig förrän runt 28 år. Jag försöker fråga vad som lockar dem så mycket med giftermål, eftersom jag håller i huvudet vad Sara sa första gången vi träffades (att hon drömmer om att bli en bra fru). Jag omformulerar mig gång på gång för att de lättare ska förstå min fråga – det vill säga vad det är som de tror ska vara så bra med att vara gift – men de förstår inte frågan. Jag frågar om det är själva engelskan eller vad jag försöker säga som de inte förstår, och de menar att nog förstår de de engelska orden men de kan inte förstå deras mening. Jag tolkar deras reaktion som om de nog aldrig reflekterat över frågan tidigare – det är ett så naturligt inslag i varje kirgizisk flickas liv att man ska gifta sig att frågan om VARFÖR det skulle vara så bra är  helt frånvarande. Det är inte ett val. Det är ett faktum.

Nuriza, 21

SONY DSC

Nuriza studerar företagsekonomi och vill resa, till exempel till Paris. Hon nämner att hon inte vill lämna Kirgizistan för gott. Hon planerar att efter sina resor komma tillbaka till Kirgizistan, till huvudstaden Bishkek. I Bishkek har hon sin pojkvän sen två år tillbaka. På frågan om vilka problem hon ser i Kirgizistan idag tvekar hon först på om det finns några, men säger sen att det finns miljörelaterade problem, till exempel föroreningar av vattnet.

Aigerim, 20

SONY DSC

När jag träffar Aigerim är hon påväg att ta en minibuss, en så kallad mashrutka, till sin mamma som bor i en by 200 kilometer från Osh för att spendera helgen där. Hon brukar åka dit över helgerna. I veckorna studerar hon design i Osh. Hon drömmer om att resa, helst till Kalifornien. En av anledningarna till att hon vill dit är att hon vill träna på sin engelska. Aigerim är intresserad av sport, och varje kväll tar hon en löptur med sina kompisar. Annars gillar hon också tennis.

 

 

Josefin Åström, före detta praktikant