Jag har tänkt skriva länge, men som en vän en gång sa- ju mer man har att berätta, desto mindre tid har man att faktiskt göra det. Men nu är det dags för en liten uppdatering.

Vi har nu varit här i snart åtta veckor, och förutom den första veckan som spenderades i huvudstaden Bishkek med ryskastudier och en helg i Arlsanbob (vacker plats med alpliknande berg och enorm skog med valnötsträd), har vi mestadels varit i Osh. Mina första intryck av Kirgizistan och Osh är att…

…blommor verkar spela en stor roll i människors liv. Det finns många parker (även om de i många fall är sorgligt eftersatta, men jag vet inte om det är pengar eller vilja som saknas- eller kanske en blandning av båda) och väldigt många butiker där man kan köpa blommor, främst rosor. Blomsteraffärerna har i vissa fall mer generösa öppettider än matbutikerna, och också i folks trädgårdar och längs vägarna växer blommor och träd.

…att livet blir bra mycket lättare om man kan i alla fall lite ryska- andra sidan av myntet är att det blir ganska svårt om man bara kommunicerar på engelska, eftersom människor i allmänhet inte kan det. I gengäld så vill de som kan engelska hemskt gärna öva och det är lätt att få kontakt med människor.

…människor i allmänhet är väldigt trevliga, och grannfruarna pratar gärna med en (i alla fall då och då) även om de vet att jag är förlorad efter det initiala ”Hej, hur mår ni?” ”Bra tack, och ni?”. Under mina morgonpromenader utforskar jag kvarteren runtomkring, där det råder ett vanligt liv med lite ”kvarterskiosker” här och där. Det är dock bara livet på gatan som man ser- alla hus är gömda bakom enorma murar med tillhörande portar i olika utföranden, så det är nästintill omöjligt att veta vad det är för sorts byggnad där bakom. Ibland är porten öppnad och om man kikar in så kan det gömma sig allt från jättefina hus med gräs och träd till nästintill skrotupplag.

…boende är ett stort problem. Vi bor i nuläget i ett väldigt trevligt hus, som EVS-volontärerna bodde i också förra året. Dock så fungerar inte värmesystemet riktigt, och då det var kallt för dem förra året och det troligen kommer bli ännu svårare i år (på grund av gas/el/kolsituationen som jag eller Johan får ta upp desto mer i en senare blogg, det förtjänar ett längre inlägg) så måste vi flytta. Det finns hus att hyra, men att hitta det ”perfekta” huset och att dessutom få flytta in där har visat sig vara svårare än vi tror. Efter många olika turer så tror vi nu att vi har ett hus, men vi har inte fått det helt konfirmerat ännu. Håll tummar och tår!

Det var några initiala intryck, men varför är vi här, och vad gör man som EVS-volontär?

Jag och Johan (och till viss del hans flickvän Bene som är med oss här- även om hon inte arbetar som EVS-volontär) kommer arbeta med att stötta den nya ungdomsorganisationen ”Novyi Ritm”, som är en organisation som vill tillvarata ungdomars egna initiativ inom områdena mänskliga rättigheter, jämlikhet, kvinnors rättigheter, demokrati och liknande. Det finns en stor vilja hos ungdomarna att förändra det man tycker är dåligt i samhället (korruption är t ex ett stort problem som ofta kommer upp) men samtidigt så ser man rätt uppgivet på möjligheterna att faktiskt förändra något och de flesta drömmer om att flytta utomlands- gärna till USA. Vi hoppas att de, genom att de tillsammans diskuterar problem i samhället och möjliga lösningar, ska få mer tilltro och styrka till att kunna förändra samhället i den riktning de vill.  Det som vi de facto ska göra är att arbeta med kompetensutveckling hos organisationen samt ge stöd och råd vid olika aktiviteter. I början av oktober hade vi besök av Gustaf från kontoret för Centralasiengrupperna och det var intensiva och roliga dagar då vi tillsammans med Novyi Ritm arbetade fram planerna för projektet.  Jag och vi kommer naturligtvis berätta mer om arbetet ju mer det framskrider!

En sak som ni kan hålla utkik efter att vi ska engagera oss i den kommande FN-kampanjen ”UNiTE to End Violence Against Women ”, en 16 dagar lång kampanj som kommer gå av stapeln från slutet av november till början av december. Vi planerar att ha ett tre-dagars event i början av december med seminarier, självförsvarskurs och workshops på ämnet våld mot kvinnor- något som är ett stort problem i Kirgizistan, kanske mest känt genom den (ö)kända traditionen ”brudkidnappning” (vet ni inte vad det är så kommer det att få en mer ingående förklaring i senare inlägg) men inte minst genom att samhället generellt ser på våld i hemmet och diskriminering och våld mot kvinnor som något ganska naturligt. Vi har stora förhoppningar på att vi ska kunna skapa intressanta samtal och diskussioner och häromveckan fick vi besök av UNWomens representant i Kirgizistan, och några av hennes medarbetare, för ett samtal om både detta och andra ämnen.

Förutom det mötet har vi också annars på sistone rört oss i internationella kretsar, då vi en dag, under både lunch och middag, av en händelse befann oss på samma plats som den amerikanske ambassadören (inte med mening och inte i samma sällskap, men ändå), och inte minst fick besök av den svenske ambassadören till Centralasien! Ambassadören Åke Peterson och hans kollega från UD, Therese Hydén, hälsade på oss under ca en timme och några av ungdomarna var också med. Vi hade ett intressant samtal om kultur och liv i Kirgizistan, och det var bara synd att inte de inte kunde stanna längre- men planet till Bishkek lät inte vänta på sig. Innan de reste hann vi dock alla klättra upp för Saluiman-Too, det heliga berg (även om det kan diskuteras om det är ett ”berg” eller inte) som ligger mitt i staden och bjuder på en vacker utsikt.

Som avslutning följer tre foton på 1) Leninstatyn som tittar ut över trafiken framför stadshuset, 2) händer i lek under en aktivitet med barn och 3) Ambassadören Åke, Therese och Johan i samspråk (med oss andra som inte syns). Jag ska öva upp mig på bloggen och foton under de kommande tio månaderna… Men nu får ni hålla till goda med detta- till nästa gång!

Lenin i OshHänder i lekAmbassadören, Therese och Johan