Det här börjar långsamt, är långt, det är mitt fel, jag svajar i orden, men det har en poäng. För er som inte orkar ta er genom historien fram till slutet rekommenderar jag att bara hoppa direkt ner till fotnoten. För er andra. Grattis. Ni visar prov på tålamod. Så till skott… 

Vi kom till sist fram, efter många om och men ska jag kanske säga, till Kirgizistan. Att sätta sig på planet, känna att vingarna fick luft och hjulen lyfta från marken, var en lättnad, efter meddelanden som;

”trubbel i paradiset, ringer sen”

Blir det förseningar?

Ett avhopp i trion som skulle med från Sverige

”alltså förlåt men det har hänt en annan grej”

Är allt avlyst?

Bara dagar innan flyget lyfter från Kastrup visar det sig att vi skulle bli tvungna att skaffa transitvisum till Ryssland, om vi vill följa den ursprungliga planen att flyga, Köpenhamn – Moskva – Dushanbe, något som är mer än omöjligt att ordna på den korta tiden. Så istället skulle vi komma att missa den första delen i utbytesprogrammet mellan de kirgisiska och tadzjikiska volontärerna för att istället spendera ett par dagar i Kirgizistans huvudstad Bishkek.

Jag hörde en gång någon säga att planer är som planer är – de är bara brukliga fram till första stenen börjat rulla, sen kan en bara hoppas att allt går vägen, antar att det är sånär en konstant sanning vi kan komma.

Den nya planen gav mig en extra dag i Sverige att plugga ryska glosor, Filippa och Gustav på CAG fick en extra dag av intensivt omdirigerade arbete, och Ryssland fick ännu en gång visa att de gör världen lite mer komplicerad än den behöver vara.

Men jag hoppas ändå att alla i slutändan blev glada och nöjda.

– – –

Väl i Bishkek träffade jag en liten stab av människor som på ett eller annat sätt är, kommer vara, eller har varit involverade i CAGs arbete på ett eller annat sätt. Filippa, tillsammans med Jonas som jobbar för CAG på plats i Kirgizistan, gav mig en intensivkurs i allt från CAGs arbete i området, Kirgizistans något skakiga utveckling från region till nation, de många kulturkrockar och fallgropar som lätt drar ner en om man inte är observant

Jonas tog b.la. och verbalt jonglerade ett par poliser som tyckte att jag såg lite för mycket ut som jag nu gör – vad det nu innebär?

Jag lärde mig också hur det är att som svensk gifta in sig i en kirgisisk familj och behöva lära sig saker som att slakta får och inte prata för än man blir tilltalad, eller att det finns, utöver det rekreationella,  en praktisk anledning till att dricka vodka efter maten(den blir lättare att smälta då – kött är det mesta som serveras på en kirgisisk tallrik)

Jag blev också passiv observatör till hur det är att administrera en gräsrotsorganisation från två, inte bara geografiskt avlägsna platser, utan också två helt strukturellt olika länder.

Mödosamt skulle jag nog säga.

Det blev möte på möte, korta stunder av klassisk sightseeing, och långa samtal tillsammans med Jonas, som blivit blivit hederskirgiz, och besitter fantastiskt intressanta detaljkunskaper om kirgisisk familjedynamik och ett öga för vad som gör världen till en värld och inte bara en plats att finnas i.

– – –

Det skulle vara svårt att skriva ner allt det som på den korta tiden i Bishkek bokstavligen trycktes in i mitt huvud. Eller kanske inte svårt, men det skulle bli omfattande, och antagligen bara ännu en av alla de socialantropologiska texter som nästan träffar rätt i sitt omtalande av ett land och det folk som bor där.

Men med det sagt, så hade det varit en ganska grumlig text om jag inte i alla fall delade av mig av några reflektioner från landet långt långt borta, så tre saker som slog mig nästan omedelbart när jag stod utanför Manas Airport var;  först och främst hur otroligt lättsamma kirgizerna var gentemot främlingar.

Vanligtvis när jag kommer ut från en flygplatsterminal i ett nytt land brukar jag få gräva mig fram genom alla de människor som vill vara min bästa vän de kommande timmarna.  Första tanken var att vi anlände sent och chaufförerna var allt för trötta för att sälja, men vid senare tillfällen på basarerna, utanför restaurangerna, hos gatuförsäljarna lät de mig ta på, leka med och skratta åt sakerna de hade på visning utan att en gång försökte agera påtryckande.

Ärligt talat gjorde det mig lite obekväm. Jag har alltid sett på marknadshandel lite som ett sällskapligt slagsmål – och vet inte riktigt hur jag ska bete mig när priset på en vara faktiskt motsvarar vad den är värd.

En andra tanke jag var tvungen att förkasta var den om Bishkek som en karg plats, staden är otroligt grön, åtminstone om sommaren, grönare än de flesta svenska städer jag någonsin varit i, grönare än många tropiska städer jag satt min fot i också för den delen.

En annan sak, något mer logisk, är det konstanta byggnadsarbete som pågår runt om i staden.

Överallt byggs det kontor, lägenheter, parker, vägar, nya träd sätts ut, gamla träd rivs upp, rör ska läggas, rör ska flyttas, gamla hus kastas åt sidan, och andra ska upp. Hur det kan vara akut bostadsbrist i Bishkek förstår jag fortfarande inte – men alla jag pratat med säger att så är det.

Byggandet skapar en något stökig känsla och byggdammet ligger tätt runt kroppen efter en dags vandrande ner för gatorna, men jag kan inte annat än undra hur staden kommer se ut om ett par år, eller bara några månader för den delen, och jag förstod ganska snabbt hur lönlöst det skulle vara att försöka memorera riktmärken, för antagligen skulle de alla vara försvunna eller förändrade om bara några veckor.

Min tredje ”aha”-observation kom till mig under en stunds flanerande ned för Bishkeks stora, breda boulevarder, en gång i tiden designade för stora parader och funktionalitet under militära operationer, har de nu förändrats och blivit platser för familjer, släktingar, främlingar och vänner att mötas.

Människorna spatserade, cyklade, åkte inlines, blev körda i radiostyrda bilar, samtalade, satt ner och såg ut över folkvimlet. Så otroligt enkelt, och en aningen banal sak att uppmärksamma, men socialisering på allmän plats har alltid varit en udda tillställning att skåda där jag kommer från, därför gör det mig alltid extra glad när jag ser främlingar mötas under inget annat än stjärnorna.

Vet inte om vi kan kalla det typiskt kirgiziskt.
Men om den tyska sociologen Georg Simmel hade rätt när han sa att ”tiden behärskar dagen”,
då har människorna där på torgen och gatorna åtminstone tagit makten över kvällen.

– – –

– Jag vill till Basaren, låtsas vi att jag säger på Ryska
– Det finns tre basarer här i Bishkek. Vet du vilken du ska till?, svarar den unga mannen utan att ens se på mig.
– Ehm… Jag ska till Osj.
– Från Bishkek till Osj? Det kan jag inte köra… det är inte min bil.
– Finns det en basar som har namnet Osj i sig?
– Menar du Osj Basar?
– Ja! Antagligen, Vad kostar det?
– 100 Som

Alla taxiresor i den här staden verkar kosta hundra Som, säger jag på svenska, men det är ingen chauffören verkar förstå. Istället hoppar han upp och hjälper mig ner med min gröna ryggsäck i bagageutrymmet och kör i sedvanlig kirgisisk stil mot Osj Basar. Alltså allt för snabbt, oftast på fel sida av vägen, i högertrafik, med en vänster-rattad bil.

Berättelsen kunde slutat här.
Men jag överlevde.

– – –

Efter en tid i Bishkek var det dags att ta sig ner mot Osj, den andre största staden i Kirgizistan, där vi skulle möta upp de tadzjikiska volontärerna som skulle vara med och arrangera aktiviteter i CAGs aktivitetshus.

Av Jonas och Filippa blev jag rekommenderad att gå upp tidigt på morgonen för att ta en taxi som skulle kunna köra mig de 10 timmarna det skulle ta mellan Bishkek och Osj. Själv tänkte de flyga, men försäkrade mig om att det skulle vara en spektakulär biltur, och en synd att missa, jag förstod inte riktigt varför de inte ville följa med om resan nu skulle vara så fantastisk.

I efterhand tänker jag att det var för att de tagit den så många gånger att de börjat oroa sig för antalet gånger de utmanat ödet längst de kirgisiska vägarna.

Riskvarningarna åtsidan – så var det en fantastiskt bildskön tur – från bergstoppar, ner i dalar, över platåer och längst gröna stäpper, med sjungande damer i bilen, en guldtandad chaufför och en stoisk tysk som inte sa mycket, men gav vansinnet en viss sorts verklighetsförankring.

För att när en resa börjar med att en av passagerarna måste säga till chauffören att det nog vore i sin rätt att skifta bromsklossar, bäddar det väl för att bli en lite mer intressant biltur än genomsnittet.

– – –

Dag 1

I Osj skakade vi hand med vår våghalsiga guldtandade chaufför och blev överlämnade till en lokaltaxi, som körde oss fram och tillbaka längst nattsvarta gator en stund, innan vi hittade CAGs aktivitetshus. Tysken hade blivit en uppskattad del i mitt korta äventyr, så jag såg det inte annat än rätt att erbjuda honom tak över huvudet för natten.

Lyckligtvis var den tanken inget varken Filippa eller Jonas hade något emot.

Aktivitetshuset var byggt i klassisk uzbekisk stil, med innergård, röda portar och en stor paviljong. Att banka på en stor stålport, är alltid väldigt mer dramatiskt än att knacka på en dörr, och det kändes lite ödesdigert när den långsamt öppnades. Men när Filippa och Jonas kom ut och ungdomarna i området simultant hoppade på oss och frågade om det fick bli fotograferade föll stämningen genast tillbaka till verkligheten.

Väl inne blev blev det en kort introduktion av de tadzjikiska volontärerna, Firuza, Usmon och Borya, som jag skulle få lära känna de följande dagarna.

– – –

Dag 2

Den andra dagen i Osj samlades alla volontärerna tidigt för en klassisk planeringsfrukost. Jag fick öva på mitt namnminne – Meerim, Gulsaadat, Ayim, Aizirek, Avtandil, de kirgisiska volontärerna, fyllde upp frukostbordet tillsammans med mig, Jonas, Filippa och Firuza, Osmon, Borya som var sömndruckna efter att ha stannat uppe en hel natt för Laylat al-Qadr, ödesnatten, då många muslimer stannar upp för att be och kontemplera.

Under frukosten, en väldigt abstrakt form för frukost eftersom det var ramadan och inte många i sällskapet kunde äta, delade vi upp oss i arbetsgrupper och organiserade arbetsuppgifterna för morgondagen då aktivitetshuset skulle fyllas med människor i lek och samtal.

Efteråt blev det en guidad rundtur längst gatorna i Osj och de kirgisiska volontärerna växlade mellan att agera guide för de fyra av oss som aldrig varit i staden förr.

Vi passerade en grandios Leninstaty, sovjetiskt konservatorium, fler breda gator, stadsbor som badade i den grundaste floden någonsin, mer välbärgade Osj-bor som betalade för ett par timmar på den nybyggda pool-anläggningen i staden, och kom till slut till Basaren i Osj som inte är något mindre än myllrande.

När solen hade passerat zenit och var på väg neråt  igen, delades gruppen upp i två, de som hade sovit och ätit någon gång under de senaste 24 timmarna och de som var tvungna att vila en stund innan vi intog kvällsvarden.

Den första gruppen där jag och tysken och Filippa ingick skulle tillsammans med Avtandil försöka klättra upp för Suleman-Too, det stora berg som står mitt i Osj och hägrar beskyddande över staden. Konsensus säger att berget är ett måste att bestiga när man besöker Osj, ett UNESCO världsarv, en uråldrig bedjeplats, otaliga grottor att kravla sig genom, anledningarna att vara där är många.

Men mest av allt så ger det en fantastisk utsikt över staden, och de närliggande bergen.

– – –

Dag 3

Den tredje dagen var det dags för aktivitetshuset att vakna till liv.

Alla barn och ungdomar  i området var inbjuda till vad som skulle komma att bli en lång dag av lekar, diskussioner och gruppaktiviteter. De tadzjikiska volontärerna introducerade sig själva, vilka de var och var de kom ifrån, någon översatte mitt skäggiga jag till förståelig kirgisiska för barnen att förstå, och så att alla kunde få sig ett gott skratt.

Med de yngre lektes det, dansades och spelades teater – med skrattet som insats.

De äldre fick ta del av diskussioner, prata om Kirgizistan för oss besökare och allting genom en kreativ form av trespråkigt samtal. Vi lotsade oss genom dagen, och delade med varandra och av oss själva så mycket vi kunde under den tid vi var samlade och vara varandras vänner. Firuza, Osmon, Borya, som alla tre jobbat samman med föräldralösa barn i Dushanbe, tog organiskt kommandot över den stora barnaskaran, och kastade den in i den ena problemlösnings lek efter den andra.

Efteråt när de yngsta blivit trötta och gått hem, satt vi andra kvar och samtalade dagen ut.

Tills aktiviteterna allt eftersom avstannade
och samtalsämnena alla hade avverkats
och alla långsamt skingrades
och kvällen föll över huset än en gång.

– – –

I text kanske lekandet, vandringarna, och mötena ser tomma och ytliga ut, och att diskussionerna faller lite platt, men att vara där på plats och observera när de äldre ungdomarna tappar sin fasad inför barnens skratt och ställer sig i de lekande leden, eller känna att någon verkligen får uttrycka en genuin fråga, och få ett uppriktigt svar, eller att en fördom krossas av verkligheten,  att malliga, chauvinistiska uttryckssätt får en knäpp på näsan, eller bara att skratta tillsammans med främmande människor, istället för att kasta profaniteter i varandras ansikten är otroligt givande.

Inte bara för mig. Men för alla involverade.

Att överbygga gränser, motstridiga tankemönster, och de skillnader som får oss att frukta varandra,  görs inte med faktiska, fysiska broar(även om de hjälper), utan genom att plantera idéer, ge utrymme för självreflektion och vara där när tankarna faller ur spår och låta alla och envar ta den plats de förtjänar och känna sig stora. Vi behöver inte alltid forceras för att formas, ibland behövs det bara 40 människor som står i ett aktivitetshus i Osj och försöker hjälpas åt att nysta upp en mänsklig knut för att förändra sakers tillvaro mot det lite bättre. 

 

923485_179535945537465_132277395_n
Oskar Klaren – skribent, luffar sig sig genom världen.
Han följde med till Kirgizistan under tio dagar i Juli
för att delta i ett utbytesprojekt CAG anordnade mellan
volontärer från Tadzjikistan och Kirgizistan.