Kirgizistan har, annat än som stopp på landvägen hem från Kina, aldrig riktigt varit en del av min världsbild.

När jag tänker på det så här i efterhand känns det dumt.

Men det är faktiskt inte bara jag, de flesta människor jag har talat med sedan landet fick en mer central roll i mitt medvetande har knappt vetat var, eller ens att det finns ett land i Centralasien som heter Kirgizistan.

Därför känner jag ibland en något hopplös fascination över det arbete Gustaf och Filippa gör med Centralasiengrupperna här i Sverige.

Att dels kasta ljus på ett område som i folkmedvetandet nästan bara är ett stort mörker, därefter försöka engagera samma tidigare ovetande människor i de lyckor och olyckor som har drabbat området, är hedervärt på något vis.

Sen så finns allt att säga om det faktiska arbete, med utgångspunkt i Osh, i Kirgizistan, som de arbetar med.

Hedervärt på något vis.

Själv mötte jag Filippa och Gustaf för första gången under Centralasiendagarna på Garaget i Malmö.

Egentligen var jag där för helt andra anledningar, men med sitt vurmeri för att tala, och med sin öppenhet inför andra, drog de mig in i en hel dag av föreläsningar och diskussioner om Centralasien, där vi berörde teman som;

hur det är att arbeta som journalist i regionen, tvångssterilisering i Uzbekistan, hur är det att arbeta med genusfrågor i Centralasien, religion som identitet och säkerhetsrisk.

Efteråt hade jag, som sig bör när någon tänt en lampa i ett rum du inte visste fanns, fler frågor än svar, och jag är av den personen att när chansen finns att fråga de som vet mest så tar jag hellre den än att själv leta svar.

Diskussionen drog ut på tiden, och seminariet slutade med att jag blev inbjuden till kontoret till CAG, när arbetsdagen var över för Gustaf och Filippa fanns det vaga planer om att jag skulle följa med till Kirgizistan och se med egna ögon vad de gjorde där istället för att de skulle återge alla sina erfarenheter med landet.

Jag antar att de också hade tröttnat på min frågvishet.

923485_179535945537465_132277395_n
Oskar Klaren – skribent, luffar sig sig genom världen.
Han följde med till Kirgizistan under tio dagar i Juli
för att delta i ett utbytesprojekt CAG anordnade mellan
volontärer från Tadzjikistan och Kirgizistan.