Kazakhstan skakades i mars av en stor nyhet: den sittande presidenten skulle avgå. Det var något som i den centralasiatiska regionen tidigare endast hänt i Kirgizistan, och då efter massiva folkliga protester, i det närmaste revolutioner. Och den här gången skedde det dessutom frivilligt och inte i samband med ett val. Däremot följdes händelsen upp med ett antal manövrar som milt uttryckt något grumlade förhoppningen om ett överlämnande av makt från ledaren som i 28 år styrt världens till ytan nionde största land.

Samma dag som Nursultan Nazerbajev, mannen som förkroppsligat Kazakhstan sedan 1991, klev av röstades det igenom en förordning i parlamentet. Den handlade inte om en ny konstitution, nya riktlinjer för efterföljare eller ens när ett nyval kommer att ske. Frågan gällde ett namnbyte, och parlamentet gav ett jakande svar. Så kom det sig att så gott som över en natt bytte plötsligt huvudstaden Astana (som också betyder just huvudstad), namn till… Nursultan.

Officiellt ska alltså enligt ett beslut i parlamentet, genomröstat med stor marginal, Kazakhstans huvudstad bära den avgående presidentens förnamn.

Detta är signalpolitik som kanske på avstånd och med europeiska ögon verkar närmast löjeväckande och nästan barnsligt (tänk tanken att Theresa May avgår och döper om London till Maytown, Donald Trump avsätts men får igenom att Washington D.C. ska kallas Trumpington Inc, Stefan Löfven avgår och döper Stockholm till Stefanholm). Men för de övriga centralasiatiska ledarna och grannfolket samt inte minst den nästan obefintliga kazakiska oppositionen (i det senaste valet närmast skröt en motkandidat om att denne självfallet röstat på ”segerherren” Nazarbajev) och kazakerna generellt. Meddelandet till dessa är att den som i kulisserna fortfarande kommer att sätta sin prägel på det vidsträckta stäpplandet, är ingen annan än 79-åringen Nazarbajev.

Centralasiens närmsta grannar är länderna Iran, Turkiet, Kina och Ryssland. Det är en del av världen där auktoritär signalpolitik når långt och slår hårt. Att Nazerbajev så lägligt avgick just som huvudstaden fick för sig att byta namn är en styrkedemonstration av rang. Hur mycket tydligare kan det bli: en stad bär ditt namn. Grannlandet Turkmenistans första ledare Saparmurat Nijazov utnyttjade redan tidigt detta: han döpte bland annat hamnstaden Krasnovodsk efter sig själv (och sig själv till Turkmenbasji, ”alla turkmeners fader”!), och ett antal gator i olika turkmenska städer bär också hans namn. Dessutom ändrade denne veckodagar och månader så att han förekom överallt.

Men det Nazarbajev gör i och med namnbytet, är dessutom en skicklig omfördelning av uppmärksamhet, ett bete som kastades ut till journalister världen över. Internationella medier hade knappt börjat på allvar spekulera i vem som skulle komma att ta över presidentskapet i det långa loppet (som interimspresident sitter för närvarande Kassym-Jomart Tokajev, tidigare talman för senaten, vilken enligt den kazakiska konstitutionen tar över om en president avgår) förrän nyheten kom att huvudstaden skulle byta namn. Den blir i sammanhanget liksom så… knäpp. Så lätt att skriva om. Så passande in i den rådande bilden av Centralasien som en lite eljest och märklig plats i världen. Kort sagt var det en alltför bra nyhet för att missa, och något för att klickhungriga rubrikmakare runtom i världen att jobba med. Betet svaldes alltså med hull och hår, och än mer ostört kan nu hans vicepresident och andra styrande börja leta efterträdare. Det finns signaler om att det kan bli en dynasti, där inte minst dottern Dariga Nazarbayeva som samma dag som Nazarbajev avgick valdes till ordförande för parlamentet. Men mycket är oklart vad gäller Kazakhstans framtida presidentskap. Vladimir Putin bjöd i varje fall in Tokajev till sitt första stadsbesök som president den fjärde april, och den ryske presidenten ska bland annat ha erbjudit sitt stöd till en investering i kazakisk kärnkraft. Regeringen i Beijing har kallat Tokajev för en ”gammal” och ”god” vän.

Det är heller inte första gången som Nazarbajev likt en illusionist viftat med ena handen bakom skynket och med den andra viftat undan kaninen. Under hans styre har han redan bytt huvudstad helt och hållet en gång, från den gamla etablerade staden Almaty, till Astana (Akmola) som byggts på slättmark och likt en potemkinkuliss vuxit fram ur ingenting. Almaty, av den gamla huvudstaden var i behov av en upprustning, då mycket var byggd under Sovjettiden och sedan dess inte renoverat. Disa Håstad, en erfaren Sovjetkorrespondent, gav snart efter det att Centralasiens fått självständighet ut en bok om Centralasien. Mest tid tillbringade hos i Kazakhstan, närmare bestämt i Almaty, eller Alma-Ata. Av hävd var detta Kazakhstans största stad, mest kosmopolitisk men också huvudstad och mittpunkt för landets politiska liv. I början av 1990-talet hade den som sagt dock behövt en ansiktslyftning, men Nazarbajev undvek detta genom att resolut flytta huvudstaden. I kapitlet med titeln ”Högt ska dina spiror resa sig, Akmola!” går Disa Håstad närmare in på detta. Akmola, som Astana då hette, var en avkrok mitt på ett öde slättlandskap som blir extremt kall på vintern och jättevarm på sommaren. Ryssarna hade inte under sin dominans velat anlägga mer en än mindre provinsstad där. Den moderna huvudstaden, som kom att hysa skyskrapor, stora ståtliga parlamentsbyggnader och rymdskeppsliknande skapelser av stål, men också ett monument där Nazerbajevs händer gjutits in i guld som turister kunde lägga sina händer i och önska något. Men inte utan att först sända en tyst hälsning till presidenten.

Undra vad Astana-bor, förlåt Nursultan-bor, önskar när de lägger sina händer i Nazarbajevs gyllene handavtryck år 2019: kanske att presidentvalet 2020 ska bli det första fria valet sedan Kazakhstans frigörelse från Sovjetunionen år 1991, eller någon annan lika orealistisk tanke.

Arvid Svenske